Måndagen den 2 Maj 2011
Måndagen började som vilken dag som helst, början på en ny vecka, nya tag.. Mamma kommer hem vid halv fem och börjar göra middag, köttbullar brunsås och potatis, kommer jag någonsin glömma det? Vi börjar äta helt lugnt tills mammas mobil ringer, det är min moster. Mamma börjar gråta. Hjärtat slog tusen gånger om, jag trodde slutet va inne, hon säger iallafall att vi så fort som möjligt ska ta oss in till St: Görans sjukhus för han är riktigt dålig nu...
Jag får sånn panik, jag har sjukhus fobi, jag visste att jag va tvungen att ta mig dit, min kropp stretade emot men hjärnan ville dit. Vi lämnar iallafall maten och fort klär på oss för att gå ner till bilen. Jag visste innerst inne att det va slut, jag ville bara inte inse det.
Vi kommer iallafall före Inger & Åke. Men när vi ska gå in på avdelningen får jag panik, jag klarar inte av det, jag gråter och gråter. Då kommer världens finaste sköterska Jane, hon tog hand om mig, hon satte mig i dagrummet med en kopp te och några kakor och förklarade för mig hur det va med han. Han led inte, han hade inte ont, och dom hade lagt honom på en luftmaddrass för det skulle vara lättare för kroppen att andas då. Han ''sov'' alltså.
Jag hade ring Ebba när jag var hemma i panik och sagt att hon måste komma, hon va i haninge så hon kunde inte åka direkt men hon kom iallafall till St: Göran sen, Tack Ebba du är världs bäst!
Så jag satt i dagrummet helt livrädd, sköterskan Jane kom då och då och frågade hur det va med mig. Tillslut så gick jag ut och mötte Ebba, en lättnad att gå ut från sjukhuset, men egentilgen ville jag bara in och pausa hela världen.
Vi kommer tillbaka till sjukhuset. Jag är fortfarande helt livrädd, det ända jag sitter och säger nu är ''kan bara min mamma komma ut'', jag vet inte, men jag kännde på mig någonting. Till slut kommer Åke ut med en bricka i handen och säger ''Han är död nu''. Dom orden ekar fortfarande i mitt huvud. Det kunde inte vara sant? Min morfar va inte död, han måste menat någon annan tänkte jag. Men så va inte fallet. Min morfar som alltid skulle finnas där, vart va han nu? Ingen visste... Jag var livrädd, jag gråter hysteriskt, det går inte och hejda. Jag satt där hjälplös, jag visste inte vad som skulle hända, hur livet nu skulle bli utan en morfar?..
Jag vet iallafall att han har det bra nu, vart han än är någonstans så vet jag det. Han lider inte längre, han får träffa alla som han saknat.. Men jag har fortfarande inte insett att han är borta. Det kommer aldrig vara någon som säger hur duktig jag på just det sättet han gjorde det på, inget ''hälsa lilla flickan'' i telefonen när mamma pratat med honom. Jag kommer aldrig få se eller höra hans röst igen.
Vila i frid min fina morfar, Henry Bill. Till dig, för dig & med dig föralltid. Vi ses igen!
Jag får sånn panik, jag har sjukhus fobi, jag visste att jag va tvungen att ta mig dit, min kropp stretade emot men hjärnan ville dit. Vi lämnar iallafall maten och fort klär på oss för att gå ner till bilen. Jag visste innerst inne att det va slut, jag ville bara inte inse det.
Vi kommer iallafall före Inger & Åke. Men när vi ska gå in på avdelningen får jag panik, jag klarar inte av det, jag gråter och gråter. Då kommer världens finaste sköterska Jane, hon tog hand om mig, hon satte mig i dagrummet med en kopp te och några kakor och förklarade för mig hur det va med han. Han led inte, han hade inte ont, och dom hade lagt honom på en luftmaddrass för det skulle vara lättare för kroppen att andas då. Han ''sov'' alltså.
Jag hade ring Ebba när jag var hemma i panik och sagt att hon måste komma, hon va i haninge så hon kunde inte åka direkt men hon kom iallafall till St: Göran sen, Tack Ebba du är världs bäst!
Så jag satt i dagrummet helt livrädd, sköterskan Jane kom då och då och frågade hur det va med mig. Tillslut så gick jag ut och mötte Ebba, en lättnad att gå ut från sjukhuset, men egentilgen ville jag bara in och pausa hela världen.
Vi kommer tillbaka till sjukhuset. Jag är fortfarande helt livrädd, det ända jag sitter och säger nu är ''kan bara min mamma komma ut'', jag vet inte, men jag kännde på mig någonting. Till slut kommer Åke ut med en bricka i handen och säger ''Han är död nu''. Dom orden ekar fortfarande i mitt huvud. Det kunde inte vara sant? Min morfar va inte död, han måste menat någon annan tänkte jag. Men så va inte fallet. Min morfar som alltid skulle finnas där, vart va han nu? Ingen visste... Jag var livrädd, jag gråter hysteriskt, det går inte och hejda. Jag satt där hjälplös, jag visste inte vad som skulle hända, hur livet nu skulle bli utan en morfar?..
Jag vet iallafall att han har det bra nu, vart han än är någonstans så vet jag det. Han lider inte längre, han får träffa alla som han saknat.. Men jag har fortfarande inte insett att han är borta. Det kommer aldrig vara någon som säger hur duktig jag på just det sättet han gjorde det på, inget ''hälsa lilla flickan'' i telefonen när mamma pratat med honom. Jag kommer aldrig få se eller höra hans röst igen.
Vila i frid min fina morfar, Henry Bill. Till dig, för dig & med dig föralltid. Vi ses igen!
Kommentarer
Trackback
