Martina Salvador

Jo, bakom låsta dörrar & galler....

Sitter med telefonen tätt intill mig, och väntar på dina samtal. Jag vet inte när du ringer eller om du ens kommer ringa. Att få höra din röst i några sekunder ger mig ny energi. Jag längtar efter dig, längtar efter små saker med dig, saker man inte ens tänker på att man kan sakna. Saknar dina varma kramar och när du förklarar för mig hur mycket du tycker om mig. Kramarna som kommer plötsligt bakifrån när man står och gör något i köket. Jag saknar dig, det här va jobbigare än jag trodde. Det är nog mycket vanan också att du alltid finns där, och det gör du inte nu.

Vad vet man vad som är rätt? Och hur ska man veta hur mycket man klarar av? Jag sprängs snart, jag pallar verkligen inte mer.

Du är bäst, och glad för att du bara är min!

Ibland är saker och ting så himla komplicerade, varför gör man saker man absolut egentligen inte borde göra? Varför tar man emot saker man inte borde göra? Allting är så svårt, och just vid detta tillfälle vet jag knappt in eller ut. Folk som öppnar sina munnar som egentligen inter har en aning om någonting eller hur svårt det egentligen är, det är så svårt och jag vill egentligen bara skrika ut det fast jag vet att jag inte kan för då kommer det bli ännu mera problem och det orkar jag inte med just nu. Det lär komma en dag då man kan säga, dagen jag tar mig i kragen och faktiskt lägger ner. Den dagen borde egentligen vara idag. Men jag kan inte, det är så svårt...

Jag är utom kontroll, jag är helt lost, jag vet knappt själv längre.. Så sjuukt det är det ända som snörrar i mitt huvud, och orden ''hoppas vi ses snart igen''..

Jag är den personen som håller det för mig själv, alltid gjort och kommer antagligen alltid göra det.. Utåt är jag glad, skrattar och visar inte ett ända tecken på att jag är ledsen inombords, fast i själva verket går jag sönder.. Jag tror att det är ovissheten och chocken som gör att det verkligen tar på en. Jag kan inte, jag försöker verkligen men det går inte. Hur mycket jag ens försöker få bort dig från mitt huvud så går det inte, jag vet snart inte vad jag ska ta mig till!

Jag har börjat tro på ödet, det va ödet som sa till mig att jag skulle skriva det där smset till dig. Ödet som sa att jag inte längre skulle ha ditt nummer för att kunna ringa dig.

Ibland är det så fruktansvärt skönt att ha en blogg, där man bara kan skriva och skita i vad alla andra tycker.

Jag är inte den som är världens lyckligaste om jag pratar högt om mina problem (vad det nu än gäller), då sätter jag mig vid datan, skriver skriver skriver av mig, sen bestämmer jag mig för om jag ska publicera det eller inte.

Ibland går jag tillbaka i tankarna och undrar om jag inte på något sätt hade listat ut det själv att du va borta..

Förlåt för att min blogg ändast består av depp inlägg och att jag ältar så som jag gör..

Godmorgon mina fina.. Jag är fortfarande i världens chock. Att förlora en vän var någonting som aldrig skulle hända mig. Du finns i mitt huvud alla timmar på dygnet. Varför? jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på.. Jag hoppas du hittade det du sökte, och konstigt nog saknar jag dig.. men jag tyckte om dig, det gjorde jag <3

Ligger här nu på kvällskvisten och tänker. Jag tänker på männsikor, hur folk faktiskt kan vara mot andra människor och att man inte kan lita på folk man trodde man kunde lita på.

Att folk har dubbelmoral gör mig bara irriterad, man ska aldrig säga någonting man inte kan stå för sen.. Har man sagt en sak så är det så, och absolut när det va några timmar innan man sa det.

Jag är trött på folk som gör så, vad är det egentligen att ha? Att visa en annan människa respekt tycker jag är en självklarhet, men jag märker snabbt att alla inte riktigt tycker som jag på den fronten. Att man går runt och snackar ''skit'' om folk och sen dagen efter bli bästisar igen stör mig också extremt mycket..


Nu vart det ett hatiskt inlägg, men jag var bara tvungen att skriva av mig!

Måndagen började som vilken dag som helst, början på en ny vecka, nya tag.. Mamma kommer hem vid halv fem och börjar göra middag, köttbullar brunsås och potatis, kommer jag någonsin glömma det? Vi börjar äta helt lugnt tills mammas mobil ringer, det är min moster. Mamma börjar gråta. Hjärtat slog tusen gånger om, jag trodde slutet va inne, hon säger iallafall att vi så fort som möjligt ska ta oss in till St: Görans sjukhus för han är riktigt dålig nu...

Jag får sånn panik, jag har sjukhus fobi, jag visste att jag va tvungen att ta mig dit, min kropp stretade emot men hjärnan ville dit. Vi lämnar iallafall maten och fort klär på oss för att gå ner till bilen. Jag visste innerst inne att det va slut, jag ville bara inte inse det.

Vi kommer iallafall före Inger & Åke. Men när vi ska gå in på avdelningen får jag panik, jag klarar inte av det, jag gråter och gråter. Då kommer världens finaste sköterska Jane, hon tog hand om mig, hon satte mig i dagrummet med en kopp te och några kakor och förklarade för mig hur det va med han. Han led inte, han hade inte ont, och dom hade lagt honom på en luftmaddrass för det skulle vara lättare för kroppen att andas då. Han ''sov'' alltså.

Jag hade ring Ebba när jag var hemma i panik och sagt att hon måste komma, hon va i haninge så hon kunde inte åka direkt men hon kom iallafall till St: Göran sen, Tack Ebba du är världs bäst!

Så jag satt i dagrummet helt livrädd, sköterskan Jane kom då och då och frågade hur det va med mig. Tillslut så gick jag ut och mötte Ebba, en lättnad att gå ut från sjukhuset, men egentilgen ville jag bara in och pausa hela världen.

Vi kommer tillbaka till sjukhuset. Jag är fortfarande helt livrädd, det ända jag sitter och säger nu är ''kan bara min mamma komma ut'', jag vet inte, men jag kännde på mig någonting. Till slut kommer Åke ut med en bricka i handen och säger ''Han är död nu''. Dom orden ekar fortfarande i mitt huvud. Det kunde inte vara sant? Min morfar va inte död, han måste menat någon annan tänkte jag. Men så va inte fallet. Min morfar som alltid skulle finnas där, vart va han nu? Ingen visste... Jag var livrädd, jag gråter hysteriskt, det går inte och hejda. Jag satt där hjälplös, jag visste inte vad som skulle hända, hur livet nu skulle bli utan en morfar?.. 

Jag vet iallafall att han har det bra nu, vart han än är någonstans så vet jag det. Han lider inte längre, han får träffa alla som han saknat.. Men jag har fortfarande inte insett att han är borta. Det kommer aldrig vara någon som säger hur duktig jag på just det sättet han gjorde det på, inget ''hälsa lilla flickan'' i telefonen när mamma pratat med honom. Jag kommer aldrig få se eller höra hans röst igen.

Vila i frid min fina morfar, Henry Bill. Till dig, för dig & med dig föralltid. Vi ses igen!

Jag känner bara att jag måste uttrycka mig litegrann, sen är det verkligen dags för mig att sova. Men jag blir så jävla irriterad på folk som kan öppna sin käft sen inte står för det? folk som hittar på saker om en pågrund av en liten skit grej som egentligen inte va viktig alls, ska jag springa runt och säga massor med saker som inte är sanna bara för att jag tycker det är "kul" att bråka. OMOGEN kan man kalla det. Och en sak till förstår jag inte heller? Varför i hela friden vskriver man någonting och sen tar bort det? Det går inte att alltid få som man vill. det ska bli kul om några dagar. CYAH!

Ja, en del har ju sett att min andra blogg är borta (martinasalvadoor.blogg.se). Det är INTE jag som har tagit bort den.

Förklaringen varför min blogg är fruktansvärt pinsamt att berätta. Det är en sån otroligt omogen & onödig saks som gjort. Men det kommer man inte undan med, allt är polisanmällt och jag har redan fått pappaer hem och uppgett namn.

Det är nämligen så att jag och en ''vän'' började tjaffsa lite smått pågrund av att hon sagt en sak till mig som inte riktigt stämmde in med vad den andra hade sagt, så jag frågade varför? Då är jag falsk och har tydligen snackat skit om henne.

När hon blir arg har hon inga gränser, hon vet absolut inte vad man får och inte får göra.. Jag vet inte om hon är skitzofren (stavning?) eller om det är något annat fel, för det är fan inte ett normalt beteende!

Hon bestämde sig iallafall för att gå in på min blogg och ta bort den, det tog hårt kan jag säga. Och hon vet själv hur mycket en blogg betyder för en och det är därför hon just gjorde så mot mig som kan lösenordet till min blogg. Så det kan ändast vara hon!

Men det är bra, jag har lärt mig en läxa på att hon inte va riktigt frisk. Och så ger blogg.se IP nummret till polisen så dom kan se vem som gjorde det.