Bloggen får lida.

Jag är utom kontroll, jag är helt lost, jag vet knappt själv längre.. Så sjuukt det är det ända som snörrar i mitt huvud, och orden ''hoppas vi ses snart igen''..

Jag är den personen som håller det för mig själv, alltid gjort och kommer antagligen alltid göra det.. Utåt är jag glad, skrattar och visar inte ett ända tecken på att jag är ledsen inombords, fast i själva verket går jag sönder.. Jag tror att det är ovissheten och chocken som gör att det verkligen tar på en. Jag kan inte, jag försöker verkligen men det går inte. Hur mycket jag ens försöker få bort dig från mitt huvud så går det inte, jag vet snart inte vad jag ska ta mig till!

Jag har börjat tro på ödet, det va ödet som sa till mig att jag skulle skriva det där smset till dig. Ödet som sa att jag inte längre skulle ha ditt nummer för att kunna ringa dig.

Ibland är det så fruktansvärt skönt att ha en blogg, där man bara kan skriva och skita i vad alla andra tycker.

Jag är inte den som är världens lyckligaste om jag pratar högt om mina problem (vad det nu än gäller), då sätter jag mig vid datan, skriver skriver skriver av mig, sen bestämmer jag mig för om jag ska publicera det eller inte.

Ibland går jag tillbaka i tankarna och undrar om jag inte på något sätt hade listat ut det själv att du va borta..

Förlåt för att min blogg ändast består av depp inlägg och att jag ältar så som jag gör..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0